En småblåsig oktoberdag samlades ett gäng alpackaentusiaster hemma hos Mari Kallin med make på Hälsingedalens Alpackagård i Gnarp, Hälsingland. Svenska Alpackaföreningen hade bjudit in till kurs med två kända alpackaprofiler från England, Vicki Agar och Jay Holland. Det var med spänning alla såg fram emot att få lära mer om alpackans exteriör och ull och få tips om hur man på ett respektfullt och säkert sätt hanterar sina djur. Efter en trivsam frukost bänkade vi oss alla i det Kallinska vardagsrummet och spetsade öronen för att inte missa något av vad som skulle sägas.

Både Vicki och Jay är verksamma som utställningsdomare och har själva många djur hemma på respektive gård. Utställningar är alltid omdiskuterade bland djurägare, somliga tycker att det är jippon för inbördes beundran inom en liten grupp som på detta sätt vill hävda sig, få prestige och sälja dyra djur.
Jay Holland, som var först ut, ville emellertid understryka, att en utställning i första hand syftar till att ge uppfödarna en fingervisning om vad som är viktigt att fokusera på för att avla fram djur som är sunda och friska och som kan reproducera sig utan problem. Alpackans främsta uppgift är att producera ull, men för att den ska kunna göra det, måste den må bra, vara frisk och kunna röra sig och äta ordentligt.
Alpackans ursprung i de karga bergstrakterna uppe i Anderna kräver en kroppsbyggnad som gör, att den kan ströva omkring i besvärlig terräng hela dagarna och söka bete och också kunna explodera i en snabbrusch när fara hotar från rovdjur eller annat. Ryggen ska vara stark och välmusklad, bröstkorgen välutvecklad; de främre extremiteterna ska vara raka med spänstiga vrister och bakbenen paralella och med god vinkling som ger bra påskjut i steget.
Att förädla fiberegenskaper, säger Jay, är lättare än att avla bort exteriöra defekter; det är alltså viktigt att börja sin uppfödning med avelsdjur som är fysiskt sunda.

Exteriörfel kan ha tre olika orsaker:
1 Genetiskt betingade
2 Närings-och miljöpåverkade
3 Skador

De genetiskt betingade är naturligtvis svårast att få bukt med; näring och miljö kan vi påverka och vad gäller skador, är det upp till oss att ge våra djur en så trygg och riskfri omvårdnad som möjligt.
Ett exteriört problem som är vanligt förekommande, i varierande grad, är olika typer av felaktig benställning. Detta kan i många fall vara en ärftlig defekt, men är också en näringsfråga. I alpackans hemtrakter är UV-strålningen mycket starkare än hos oss och det gör, att djuren här ofta lider av brist på A-D-vitamin vilket i sin tur påverkar skelettets uppbyggnad. En alpacka kan på våren se väldigt kobent ut, fast den hösten innan hade helt korrekt benställning. Tillskott av AD-vitamin flera gånger under vinterhalvåret kan råda bot på detta.
Ett annat ganska vanligt exteriörfel hos våra alpackor är olika former av bettfel. För att kunna beta och tugga ordentligt är alpacken beroende av, att tänderna i underkäken möter tuggplattan i överkäken på korrekt sätt. Dåligt tuggat föda leder till magproblem, avmagring och nedsatt produktion. Och naturligtvis stort obehag för djuren.
Också andra problem med käkarnas funktion förekommer; Jay visade förskräckliga bilder på ”wry face”, där överkäken är vriden i förhållande till underkäken; ungar som föds med detta handikapp har ingen chans att överleva. Vi fick se bilder på en del andra hemska missbildningar, men Jay sa tröstande, att de var mycket, mycket ovanliga.
Ett fel som kan tyckas vara ganska beskedligt är för kort eller krokig svans. Det beror på en felaktighet i ryggraden och den kan i nästa generation hamna på ett annat, mer vitalt ställe i ryggen. Varning alltså, för avel med djur som har denna missbildning!
En annan viktig sak man bedömer på en utställning är könsorganens utformning; en hingst med dåligt utvecklade testiklar kan få döttrar med förkrympta äggstockar. En hingst med bara en testikel kan få inte bara söner med detta problem utan även döttrar med bara en äggledare.
Ja, detta var en bråkdel av alla de intressanta exteriöra spörsmål som diskuterades och sedan var det dags att gå över till det där med ullen.
Jay började med att säga, att alpackans hårbeklädnad inte är ”ull” i egentlig mening utan betecknas internationellt som ”fiber”. Skillnaden mellan ull och fiber är bl.a. strukturen på de fjäll som utgör det yttersta lagret på det individuella strået. Hos ullen ligger fjällen överlappande som tegelpannor medan de hos alpackans fiber ligger kant i kant med varandra. Detta gör, att alpackafibern får sin eftertraktade silkighet och glans. Det gör emellertid också att dessa fibrer inte håller ihop lika bra i garnet; fårens ullfibrer hakar i varandra med sina utstickande fjäll och sitter på det sättet fastare samman. Alpackan finns ju i två varianter, huacaya och suri, och i surins långa lockar sitter de små ytterfjällen alldeles särskilt slätt inemot fibern vilket ger suriullen dess fantastiska glans.
För att få reda på fiberkvalite´n hos en alpacka, så kan man skicka ett prov till labbet och få reda på fiberns tjocklek mätt i mikron. Jay varnade emellertid för en övertro på denna metod. Olika laboratorier mäter på olika sätt; några mäter fibrerna rakt av på mitten, somliga mäter på flera ställen längs fibern och beräknar ett medeltal och andra mäter tjockleken precis vid basen.
En oseriös uppfödare kan manipulera uppgifterna genom att exempelvis ge djuren mindre mat en tid innan provet skickas in; fiberns diameter minskar vid svält. Och man kanske inte får reda på när provet är taget, första klippningen är alltid alpackans mest finfibriga, sedan ökar tjockleken för varje år, men i mycket olika takt för olika individer.
Det är mycket mer än mikrontalet som avgör kvalite´n på en alpackas ull. På en utställning bedöms flera kriterier, som ex. fiberns längd, stapelform, krusning, färg, täthet m.m. Också fiberns styrka mäts genom att man drar i båda ändarna på en liten stapel och se hur mycket belastning den tål.
En viktig egenskap är också ”the handle”, alltså hur ullen känns att ta i, mjukhet, silkighet, spänst; svårt att översätta ordagrant!
Vicki, som dömer ”fleece shows” i England, där bara den avklippta fällen bedöms, visade hur man förbereder fällen för en sådan utställning. Man lägger upp sadelullen på en nätram där skräp och dubbelklipp kan falla igenom, och så vidtar ”the skirting”. Denna tillgår så, att man kollar noga längs ytterkanten på fällen och rensar bort rester av de grövre täckhår som på alpackan börjar nedåt sidorna nedanför själva sadelullen. Därefter går man noggrant igenom hela fällen och plockar bort skräp och dubbelklipp och enstaka strån av avvikande färg. Man får plocka bort så mycket man vill, men det gäller att inte förlora för mycket av fällens vikt, som också tas med i bedömningen.
Dessa fäll-utställningar tyckte Vicki skulle passa väldigt bra för oss här i Sverige, med våra långa avstånd och därmed följande problem med att frakta själva djuren långa vägar.
Och så hällde vi upp en stor, vacker fäll på Maries köksbord och Vicki visade hur det hela går till i praktiken. Flera fällar lades upp och vi fick alla känna och krama och försöka lära oss uppfatta skillnad i karaktär på olika fällar. Ullen kom från Catrin och Folke och var från deras djur som var med på utställningen i Stockholm i vintras och sopade golvet med konkurrenterna där, så det var fin ull vi fick känna på!
Så var det då dags att gå ut och känna på de levande djuren. Marie hämtade in sina pojkar i olika åldrar och fördelade dem på tre fållor, och se´n var det till att gå in och pröva på. Både Vicki och Jay var med och visade hur man lugnt och målmedvetet närmade sig alpackorna, fick på grimma och visade hur man lyfter fötterna för kloklippning, hur man kollar tänder och bedömer hull. Vi fick också lära oss en lite orginell form av lugnande massage: Jay ställde sig bakom en alpacka som var lite orolig och tog ett stadigt tag i svansen på den. Alldeles uppe vid roten, och så drog han långsamt bakåt, släppte efter och drog igen. Och det var tydligt att alpackan uppskattade detta! Mycket märkligt.
Sedan var det vår tur att pröva och hantera djuren, ja inte dra i svansen precis, men fånga in med ”catch rope” och träna på att styra dem runt i fållan med hjälp av olika kroppspositioner. Inte alltid så lätt! Somliga var hur samarbetsvilliga som helst, medan andra hade en helt annan mening om det hela. Jag själv, som inte hade egna djur och därmed ingen större vana, gav mig på en stilig vit kille, fick repet om halsen på honom men se´n var det stopp. Jag försökte nå fram till huvudet för att ge lite avslappnande massage, men det var han inte alls intresserad av. Han vände rumpan till och stod mitt i fållan. Det är ju fel, man ska få ut dem mot kanten så man får bättre kontroll, men han märkte att jag var osäker på hur jag skulle bära mig åt, och verkade ha hjärtans roligt åt mina fåfänga ansträngningar. Till slut fick någon annan komma in och ta över och då gick det hur bra som helst. De vet precis var de har en, de filurerna!
De två dagarna gick så fort, som det gör när man har roligt! Vicki och Jay var så fantastiskt duktiga och så inspirerande att lyssna till. De hade stort tålamod med alla våra frågor och även om Jay såg sig tvungen att jaga på lite ibland för att hinna med programmet, så fanns det tid för många intressanta diskussioner där alla kunde delta med sina olika erfarenheter. Stort tack, Vicki och Jay!! Och stort tack också till Marie och hennes familj som tog så väldigt väl hand om oss; ordnade trevlig inkvartering, mysiga kaffestunder, god mat och rolig fest på kvällen. En mycket lyckad kurs, nu väntar vi bara på nästa tillfälle!
Vid pennan
Maria Ericson

PS. Sedan kursen varit, har även jag blivit alpacka-ägare! Tre mysiga ettårsston från Österlen Alpacka landade här i Jämtland slutet av oktober, så nu känner jag mig äntligen på riktigt med i gänget! DS