Innan ni läser denna text är det viktigt att veta, att för mig är Alpackor ett helt nytt område. Jag hade inte innan denna kurs sett en livs levande alpacka, man har hört talas om dem men inte mer.

Så hur hamnade jag då i Skåne med en flock storögda, ulliga och fridsamma Alpackor. Historien börjar för ungefär två veckor sedan med ett oskyldigt telefonsamtal från en nära vän till familjen Monica Abrahamsson. Efter samtalet växte vår nyfikenhet och entusiasm för ett framtida samarbete familjerna emellan. Min mor Irene Svensson fann så på Alpackaföreningens hemsida att det skulle hållas en kurs på Langstorp, detta såg vi som ett utmärkt tillfälle att lära oss mer om dessa djur och deras behov. Bara några dagar innan kursens start blev båda familjerna medlemmar i föreningen och vi väntade med spänning på att dagen-d skulle komma.

Förmiddagen fredag den 2/9 packade jag och min mor bilen och resan ner till skåneland började. Jag är alltid fylld av en härlig känsla i kroppen när ny kunskap väntar. På resan ner funderade vi på vilket bemötande vi skulle få, hur kursen skulle bli och hur bra kursledarna skulle vara. Efter ungefär 4 timmars körning kom vi äntligen fram, det var inte svårt att hitta då man såg hagar fyllda av Alpackor från vägen. Vi välkomnades av gårdens herre Ulf och vi omslöts omedelbart av en varm och öppen sinnlig gemenskap, där inga frågor var för små eller dumma. Innan middagen serverades fick vi lov att tjuvstarta kursen genom att följa med Bitte ut och fodra alpackorna. I det gamla häststallet fanns en foderkammaren utrustad med kristallkrona och på en av väggarna hängde det en prydlig rad med små grimmor och grimskaft. Gårdens dam Bitte vägde upp foder delade med sig av sin Alpacka -kunskap i en strid ström. I hagen skedde så vår första kontakt, en underbar känsla som kommer finnas kvar länge. Min mor hade bestämt sig för att placera händerna i fickorna för att inte frästas att klappa ulltossarna, men tillslut kunde hon inte hålla sig längre!

Efter besöket i hagen var det dags för middag och vi möttes av en härlig doft från köket där en varm brasa sprakade i kakelugnen och där skratten och diskussionerna var i fullgång. Vi hade bara varit på plats i några timmar men hade redan lärt oss otroligt mycket. Trötta och spända på morgondagen somnade vi gott. Morgonen började med en serenad från tuppen en blick ut genom sovrumsfönstret skvallrade om att det skulle bli en härlig höstdag. Äntligen var det dags för kursstart nere i köket stod frukosten framdukad och väntade på oss.

Klockan nio samlades alla deltagare i föreläsningssalen för en introduktion av de brittiska kursledarna Vicki Agar och Jay Holland men också en kort personlig presentation av alla deltagare. Min mor och jag var de enda som inte redan ägde Alpackor. Vi delades in i två grupper de som gick ”nybörjar kursen” och de som gick ”fortsättnings kurs”. För oss ”nybörjare” skulle dagen handla om ull och ullhantering det var Vicki som basade för denna del av kursen. Hon guidade oss genom ull djungeln på ett strålande sätt. Vi fick lära oss hanteringen av ullen från hur den skulle se ut på Alpackorna till hur den skulle förberedas inför visning.

Vicki betonade vikten av att städa ullen (eng skirting) innan man skickar den för bedömning på ullshow eller till laboratoriet för analys. Man får inte bättre kvalité på sin slutprodukt än den kvalité man har på sin råvara. Vi fick klämma och känna på en stor mängd ull, målet var att vi skulle få en känsla för och kunna urskilja en mängd faktorer specifika för ullfibrer: Grovleken, Färgen, Strukturen, Densiteten och Längden. Målet med aveln för ullkvalitet är att ullfibern från ett djur skall vara homogent, med andra ord eftersträvar man att det skall vara få skillnader mellan de olika faktorerna på ett och samma djur.

Vi fick också lära oss vikten av att använda de olika ullkvaliteterna på rätt sätt så att inget går till spillo. Här betonades igen betydelsen av ”skirting” då dålig skirting kan göra en fin ull till medelmåttig. Sedan gav vi oss in i färgernas förlovade land och upptäckte genas hur svårt det kan vara att avgöra vilken färg alpackan har. Det är konstigt hur fort tiden går när man har roligt, det var eftermiddag och dags för sammanslagning av de båda grupperna för att gemensamt få ta del av hur man ultraljudsundersöker Alpackaston för att se om de är dräktiga. Jay visade att det tydligaste tecknet på att ett sto var dräktigt var den skiljevägg som bildas och delar upp livmodern i två kammare. Ännu en lärorik dag var på väg att ta slut trodde vi men när vi återvände till huset var det bara början på en lång kväll som man önska aldrig skulle ta slut. Jag somnade innan huvudet nuddade kudden mätt, nöjd och glad.

Söndagen var den dag jag mest sett framemot då jag är mycket förtjust i djurs beteende. Vi samlades gemensamt för att gå igenom något som för Jay och Vicki var en viktig ny insikt, nämligen frågan om att man har insett att alpackornas tänder inte växer hela livet som på exempelvis en kanin utan att de enbart har en uppsättning vuxna tänder. Efter en lång och mycket intressant diskussion var det dags att sätta fart på dagens övningar med Jay. Jag lovar att det var lika mycket skratt som information!

Grunden i metoden Jay lärde ut kommer från en filosofi som skapats för hästar för att sedan anpassats till alpackor. Nyckelorden för dagen var FREK: Friendly, Respectful, Efficient och Kind. Det viktigaste man som människa måste tänka på vid hantering av alpackor är att var lugn, konsekvent och att andas. Lektionen började med att lära oss de olika tecknen man med kroppen kan ge en alpacka och hur enkelt det är att styra ett djur med bara små rörelser från sin egen kropp.

Steg två var infångandet av alpackor, innan vi fick lov att öva på levande alpackor övades det på uppblåsta Alpacka huvuden. Under tiden vi övade var det ett flertal bilar på vägen som saktade in, vissa till och med stannade. Man kan bara undra om det var oss de tittade på eller om de tittade på de riktiga Alpackorna i hagen. När vi var tillräckligt bekväma med de olika stegen i att fånga in en ”ohanterad” Alpacka gick vi över till att fånga in dem på riktigt. Jay berättade om vikten av en bra arbetsfålla som idealiskt skall vara fyrkantig och inte större än 3×3 m.
Större eller andra format gör fållan svår arbetad. Vi fick också lära oss att antalet alpackor i fållan skall anpassas efter hur oroliga djuren är, om de är bekväma ensam så är det helt OK, men om de är oroliga skall man öka antalet till dess att de är bekväma. Steg tre var att sätta på grimma på alpackorna och återigen var det övning på plast huvuden. Eftermiddagen flög förbi och vi samlades återigen i den stora gruppen för att gemensamt lyssna när Jay och Vicki berättade om hur man sköter Alpackorna i vardagen. De visade olika grepp som man använder för att hålla en alpacka lugn och för att skapa en säker arbetsmiljö under visitation och skötsel. De visade också bästa sättet att vänja en Alpacka att lyfta på benen så att man när det är nödvändigt kan klippa klorna. Slutligen var vi tvungna att inse att dagen hade tagit slut, det var dags att på börja resan hem men det var lättare sagt än gjort. Diskussionerna och skratten ville inte ta slut vi fick bokstavligen tvinga oss från gården.

Vägen hem var en enda stor positiv urladdning, vi var så nöjda man kan bli efter en kurs. Skåneland började gå över till de vackra klipporna i Bohuslän. Med oss hem fick vi ett helt nytt kunskapsområde och en hel hög med nya bekantskaper. Det familjära mottagandet vi från första stund fick av Alpackaföreningen, kursens deltagare och sist men inte minst värdparet Ulf och Bitte genomsyrade hela helgen. Det var som om man träffade ett gäng gamla goa vänner som man inte sett på länge.

Kursens innehåll var lätt att ta till sig då Jay och Vicki arbetade lugnt och metodiskt med stor respekt för djuren. Deras undervisnings sätt varvade teori och praktik på ett pedagogiskt och roligt sätt. De båda skall också ha en eloge för deras sätt att hantera svårigheter som lätt kan uppkomma när två olika modersmål möts. Engelskan var lätt att förstå och de var båda mycket noga med att alla skulle förstå och följa med i konversationerna. De var också lika tålmodiga med att lyssna och hjälpa till när vi på ibland ringrostig engelska uppblandad med facktermer pratade och ställde frågor.

Stort tack för en oförglömlig helg!

Vi ser med stort nöje och förväntan framemot att träffa alla som var med på kursen igen och kanske kan vi då titulera oss Alpacka ägare.

Hjärtliga Hälsningar
Jennie Lundqvist och Irene Svensson

Rabbalshede den 7 september 2011