Av Marie Kallin, Hälsingedalens Alpackor
Alpackan Sahara, född 2007, avlivad september 2011.
Sahara föddes i juni månad 2007. Vid 3-4 månaders ålder upptäckte vi att hon blev väldigt andfådd när hon sprang. Vi tillkallade veterinär som lyssnade på henne och förmodade att det var lunginflammation. Hon sattes in på antibiotika under 7-10 dagar, minns inte säkert. Men efter behandlingen kunde vi konstatera att hon fortfarande blev väldigt andfådd vid lek och spring.
Veterinären fick komma igen och den här gången kunde de konstatera ett rejält blåsljud på hjärtat. Prognosen var glasklar, det går så länge det går, sa man. Det gick i 4 år.
Sahara levde som vilken annan alpacka som helst. Det vi fick tänka lite extra på var att inte ropa på dem om de var för långt borta ifrån oss. När hon kom springande fick hon stå en bra stund för att liksom lugna ner sig. Även vid klippningen fick vi vara snabba då hon vid stress fick problem med att syresätta sig. Vi hade hela tiden koll på hennes slemhinnor i munnen och även tungan vid klippningen. Detta förvärrades från år till år och vid den sista klippningen i maj 2011 fick vi avbryta klippningen på bordet och klippa färdigt stående.
I september 2011 blev Sahara förlamad i sina bakfötter. En blödning i ländryggen pga hennes dåliga hjärta förosakade det hela. Sahara avlivades och vi skjutsade henne till SVA för obduktion.
Obduktionsrapporten var ingen rolig läsning. Så här stod det:
Vid obduktionen och har påvisats ett påtagligt missbildat hjärta där höger kammare var kraftigt förminskat,
vänsterkammare kraftigt förstorat. Bägge förmaken var ochså förstorade och hade en öppen kommunikation sig emellan.
I lever och lungor fanns förändringar tydande på en bristfällig hjärtfunktion i form av ökad
bindvävsförekomst och ansamling av blod (kronisk stas).
I muskulaturen över länden påvisades en nedbrytning av muskelfibrer som pågått en tid då det förutom akuta
skador förekom områden med en reaktiv bindväv (dystrofisk muskeldegeneration).
I de stora blodkärlen i bukålan strax före och i förgreningen i bäckenregionen fanns väl utvecklade
blodkoagel. Sannolikt kan dessa ha varit orsak till en försämrad blodcirkulation och varit del i orsaken till muskelskadorna och rörelsestörningen.
PAD: Medfödd hjärtmissbildning, intravasal koagulering, muskeldystrofi.
Vi hade inte kunnat göra någonting för henne. Att operera vid ung ålder tog vi aldrig reda på då våra veterinärer sa att det inte fanns något att göra. Det är inte ärftligt och det är skönt. Även här var det ren och skär otur.
Sånt här kan man inte förebygga.
