Av Bitte Åberg, Langstorps alpackor
Alpackan Asterix, född 2003, avlivad 24 september 2009.
När Asterix kom till oss i maj 2005 var han nästan två år gammal, fortfarande hingst.
Han hade en kal fläck på nosryggen, ca 10 cm lång. Han kliade sig mot vad han kom åt. Vi satte upp piassava kvastar i hagen, vilket uppskattades av alla alpackorna.
Ganska snart upptäckte vi skorvig hud mellan tårna på bakfötterna. Vi rådfrågade alla vi kunde och började tvätta och smörja.
I oktober 2006 tog jag kontakt med veterinären om kliandet och hudproblemen. Han ansåg att alla kliade sig och vi behandlade alla med Eprinex pour on i fem veckor.
Kliandet upphörde, men Asterix såg likadan ut.
Vi fick tipps om en salva bestående av zink och castoroil (ricin). Den visade sig hjälpa, dock ej bota. Nu hade han angripna fläckar även runt ögonen.
När salvan tog slut tog vi reda på receptet och gjorde egen men la till ringblomma, raps och lavendel. Den salvan var också bra, kanske ännu bättre. Nu var även framfötterna och öronen angripna.
I juli 2007 var såren på nos, öron, och fötter (ögonen var bra) så svåra att vi vände oss till veterinären och hudspecialisten Helen Raue. Hon konstaterade efter provtagning: Autoimmun sjukdom – avliva!
Men vi fortsatte att smörja och behandla, tvättade ibland. Vi fick hjälp av vår egen veterinär med olika preparat. Det hjälpte en tid men sen kom allt tillbaka. Vi använde också en del naturpreparat med ungefär samma resultat.
Problemen kom och gick. Ibland fick vi en känsla av att det var säsongsrelaterat. Lite lugnare under den kalla perioden, blommade när ljuset och värmen återkom i mars. Men å andra sidan så kunde det också vara bra mitt i sommaren när det var väldigt varmt.
Kunde det vara fukten i marken. När det regnade mycket så blev det sämre för att en tid senare när det fortfarande var regnigt bli lite bättre.
Kanske var det hans egen kropp som bestämde, att det kom i skov som vi inte kunde styra över. Bara lindra när det var som värst.
Ibland var det ganska bra och vi behövde inte smörja alls. Då tändes hoppet, att nu är det nog över. Öronen och framfötterna blev bra! Pälsen växte ut. (När han avlivades kunde man inte ana att han haft problem även där.)
Men så kom det tillbaka på bakbenen och nosen efter en tid igen.
De angripna ställen på bakbenen blev större och större.
Så här fortgick det under hela 2008 och fram till augusti 2009.
I augusti 2009 skrev jag till vår nya veterinär och försökte få ett ”objektivt” omdöme. ”Stora bitar av död hud lossnar och under bildas så småningom elefant hud. Ibland blir det sprickor och sårigt. Det sprider sig kontinuerligt så att båda underbenen nu är helt utan päls och i stort sett hela innanlåren är angripna”.
Han svarade: ”Det är svårt att ha någon säker åsikt för mig som inte har varit så inblandad från början. Men eftersom två av dom främsta experterna på hud i Sverige har uttalat sig i remissvaret och väger man ihop remissvaret och din beskrivning av Asterix så tycker inte jag att man skall fortsätta behandla honom.”
Sen var det precis som om Asterix förstod vad vi pratade om. Åtminstone tyckte vi att han började se ledsen ut, gick ofta åt sidan och låg mycket. Och det verkade som kroppen inte orkade längre, utslagen spred sig till buken.
Den 24 september 2009 avlivades han.
Vi borde nog ha tagit det beslutet minst en månad tidigare.
Obduktionen gav inte något svar på frågan varför han hade sådana hudproblem.
Förmodligen kunde vi inte ha kunnat göra något annat än det vi gjorde.
I vilket fall som helst så tror vi att han levde ett bra liv (utom den sista månaden). Han var alltid glad och ganska busig. Matglad och lätt att hantera. Han lärde sig rutinerna varje dag för smörjandet. Och tycktes njuta av behandlingen.
