Jag har hela mitt liv varit en ”galen hästtjej” och haft egna hästar sedan 1974. Vi har en liten gård i Roslagen om ca 3 hektar. I juni 2010 fick min krasslige älskade islänning Vhiskur gå till de eviga betesmarkerna, och våra hagar blev sorgligt tomma.
Jag besökte Roslagens Alpacka sommaren 2010 för att göra ett reportage om Sarah och Fredrik och deras alpackor. Tog en hel del foton och när jag visade dem för min man, blev han eld och lågor. ”Såna kunde vi väl skaffa…” var hans kommentar. Jag blev något förvånad, han hade inte visat något speciellt intresse för mina hästar under alla dessa år. Visserligen har han byggt ett fint lösdriftstall och annat som hör till en god hästhållning, men engagemanget har väl varit si och så när det gällt hästarnas skötsel …
Kanske var den springande punkten mitt tilltagande tjat om att jag inte ville bo kvar på vår gård med dessa tomma hagar? Nå, jag var ganska så ljummet inställd till det här med alpackor, visst var de gulliga och ulliga, men att skaffa djur som var så skygga och mer som får, det var väl inget för en hästmänniska som mig?
Senare under sommaren kom jag tillbaka till Sarah och Fredrik för att ta ytterligare foton och prova litet ”hands-on -kontakt” med djuren. Nu fick jag en annan känsla för dessa skygga djur, jag fick vara med och leda dem på en liten promenad, och jag fick på nära håll se in i en alpackas outgrundliga brunnar till ögon – och något måste ha hänt, för jag blev helt förtrollad. ”Det sa bara klick…” – som så många människor vittnar om. Jag blev en av dem!
Jag hade förstås berättat om mina hästar och sorgen över den tomma hagen, och innan jag skulle åka hem frågade Sarah litet oskyldigt, ”Ska Du inte skaffa några alpackapojkar ändå?” Utan att tänka efter så svarade jag ”Ja visst!”. Hon hade nog tänkt ut det hela innan, för hon hade redan ett färdigt förslag på vilka tre tvåårsvalacker som skulle kunna passa ihop som en liten flock…
Och vips så kom Fredrik, den hjälpsamma människan, hem till oss och satte upp fårstaket, och så hade vi tre alpackaprinsar där!
I början var de förstås litet vilsna i pannkakan, det är inte helt lätt att flytta iväg från sitt barndomshem, men samtidigt var de oerhört nyfikna. Alla tre gossarna är helt olika i sina personligheter, och det har varit väldigt spännande att lära känna dem. Brune lille Qatay är den fräcke härföraren som alltid går i täten och kollar om man möjligen har några luzernpellets med sig? Vite My (Milky Way) som enligt Sarah var den skyggaste, fattade redan tidigt tycke för mig och blev den som jag har kunnat närma mig lättast. Tamya, som alltid drar folks blickar till sig först med sina vackra färger och sin stolta hållning, längtade mest tillbaka till sin bästis. För honom har anpassningen tagit längst tid, men nu börjar även han att känna sig hemma och komma fram och vara nyfiken.
Alpackor är fascinerande djur, och vilken utmaning att komma dem inpå livet! Jag har haft stor hjälp av uppfödarna Sarah och Fredrik som varit underbara, givit goda råd och även kommit och visat. Vi har gått på flera promenader med pojkarna i grimmor
och jag har fått hjälp att klippa klorna. Vad som är extra roligt är också att husse är så engagerad i deras välmående. ”Hoppas nu att de går in i stallet” har han suckat när det har regnat. Han som inte brydde sig om ifall hästarna var blöta eller torra….
Vårt befintliga lösdriftsstall föll alpackapojkarna i smaken, och de ligger gärna därinne nattetid och när det är dåligt väder. De har alltid gott om fin halm att ligga i, men när jag halmar nytt så hoppar de runt av glädje och rullar sig, helst ska det vara halm ända upp till magarna!
Det har varit gott om bete i hagen under hösten, men jag har haft tur och fått tag på riktigt finstråigtt hö, så de äter gärna litet hö och även halm som omväxling. Mineralgodiset Camelibra är alltid efterlängtat, och nu behöver jag bara ropa ”C´mon!!” så kommer de galopperande när det är matdags. I början var det litet gruff när jag använde de små hinkarna, Qatay ville gärna visa att han kunde bestämma och ta de andras godis, men sedan jag satte upp små mineralkrubbor på väggen och lade Camelibran i dem, så är det mycket lugnare. Nu kan de ju ha pejl på varandra medan de äter.
Husse har byggt en fin fålla för att träna i, och varje dag efter mineralgivan går vi in där och tränar, äter luzernpelletsgodis eller bara ÄR och går sedan ut. Träningen består i att jag sätter på grimmor, eller driver dem runt en liten stund, eller när det gäller My, masserar nacke och hals till hans synbara förtjusning. De andra två är måttligt glada i att bli berörda, men träning ger väl resultat så småningom…
Det har varit en riktig folkvandring hit, många är intresserade av att se de ”konstiga djuren” och inte minst blir mina hästägande vänner fascinerade av att alpackorna har sin toalettplats där de gör alla sina behov. Vilken skillnad mot att mocka runt i alla hagar varje vecka!
Vi gör nya framsteg hela tiden. Inte minst inspirerande var deltagandet i en helgkurs på Österlens Alpacka med Julie Taylor-Browne i september. Vilken karismatisk person, och ett otroligt handlag med kameldjur!
Som jag nämnde tidigare så har min kontakt med vite My varit lättast, han är helt förälskad i mig, och kärleken är besvarad. Honom får jag röra vid även när han är lös ute i hagen. Det är roligt att se paret Mannheimers reaktion eftersom de var övertygade om att han var ”en skygg och ganska så svårtränad gosse”… Men ibland träffar man på sin själsfrände och i mitt fall så var det My.
Inte bara min häst utan även vår älskade lille pudelpojke har gått ur tiden denna sommar, och det känns som en stor tröst nu att ha alpackaprinsarna där i hagen. Det är väl så, som någon sa, att vissa djur kommer vid en tidpunkt i ens liv när man som bäst behöver dem… och när det gäller alpackorna så stämmer det verkligen!
Jag vill rikta ett stort tack till Sarah och Fredrik Mannheimer för all deras hjälp och stöd och jag hoppas att jag får leva lycklig i alla mina dar tillsammans med mina prinsar!
http://alpackaprinsarnasblogg.bloggplatsen.se/
