En ung Copihue i Chile

Det här är berättelsen om en mycket speciell alpacka, Dream Queen, som kom till världen en strålande vacker sommardag den 6 augusti 2011. Men låt oss ta det från början och gå tillbaks ända till 1 april 2007 – och det handlar sannerligen inte om något aprilskämt!

Copihue lite äldre, i Sverige

Uppe på högplatån (Altiplano) i norra Chile, ca 4 700 m ö h i en flock på 200 alpackor, gick ett litet sto som när hon var lite drygt ett år fick namnet Copihue (Chiles nationalblomma, en mycket vacker, fridlyst, klängväxt med röda blommor) och ett nytt hem på Österlen. Copihue var den finaste alpackan i flocken men inte berodde det på mikrontal eller täthet, ej heller crimp. Ack nej, det var hennes vackra huvud, intelligenta ögon och originella färg som drog blickarna till sig. Hon var brun- och svartprickig med vit haka och två vita strumpor. Experter kallade färgen appaloosa. Men eftersom hon inte var enfärgad var det ingen som ville ha henne. Tills Ann Marie fick syn på henne och inte trodde sina ögon. Folk som var där skakade på huvudet eftersom ”tre-färgade alpackor inte är något att ha”. Men i Ann Maries ögon var Copihue det vackraste hon hade sett och – skulle det visa sig – med ett för alpackor mycket ovanligt temperament. Ett halvår senare, i början av november 2007, anlände den lilla alpackan till Österlen tillsammans med ytterligare ett gäng fina damer.

Sönerna Yaxche och Nahuel

Åren gick och Copihue fick två vackra söner med den grå hingsten El Padre. Den första sonen var svart och den andra silvergrå. Båda mycket vackra och oerhört trevliga – men ingen hade ärvt Copihues färg.

Samtidigt på en helt annan kontinent, nämligen Australien, gick Patavium och betade.

Patavium

Patavium var en ståtlig hingst med en mycket originell färg, enligt experterna dark headed roan, och hade dessutom en täthet som gick utanpå det mesta. Crimpen och finheten var minsann inte heller något att skämmas för. Pataviums och Copihues vägar var förutbestämda att korsas eftersom deras färger gjorde sig så utomordentligt fint tillsammans.

I skymningen en augustikväll 2008 i Australien bestämdes att Patavium skulle flytta till Sverige för att få träffa Copihue. Resan gjordes inte i en handvändning och skulle dessutom innefatta 6 månader på Nya Zealand. Det dröjde dock ända till september 2009 innan Patavium kunde sätta sina fötter på svensk mark - men då var det för sent på säsongen för att träffa Copihue. Dessutom var det oerhört viktigt att Patavium och hans vänner skulle stå isolerade i drygt 4 månader (trots karantänen på Nya Zealand) innan de fick träffa andra svenska alpackor. En massa tester skulle utföras för att man kunde vara så säker som möjligt på att alla var friska.

Eftersom Copihue väntade sitt andra föl blev det inte förrän en ljum, stjärnklar sensommarkväll i augustimånens sken som de tu blev ett. Och 343 dagar senare föddes ett mycket efterlängtat litet mirakel på 7,7 kg. Och det gick undan! På en halvtimme var hon där, den lilla som fick namnet Dream Queen. Hon hade väntat så länge på att få springa på de gröna österlenska ängarna så en timme efter landningen galopperade hon runt – om än på något ostadiga ben. Hennes ull började långsamt torka i solen och ju torrare den blev desto mer framträdde hennes färg. Till slut kunde man konstatera att hon visserligen inte hade sin mors distinkta appaloosafärg men väl en intressant melerad variant i en färgskala något ljusare men annars nästan identisk med sin mor – dock utan vita fläckar men istället med en svart stjärna i pannan (bara det är ju speciellt!). Hennes fader Patavium tycktes ha bidragit med täthet och crimp.

Queenie & pojkarna

Att ”Queenie” är den kopia av Copihue (om än med betydligt bättre ullkvalitet), som vi hoppades på när vi för första gången såg den potentielle barnafadern Patavium, är helt klart. Det kommer dock att bli först efter första klippningen som vi vet exakt vilken färg hon egentligen har. Men, ullen och färgen i all ära, det roligaste är i alla fall att Queenie från allra första stund har visat att hon mentalt är sin mors dotter. En coolare alpackare än Copihue är svår att föreställa sig och dottern visar exakt samma tendenser: kommer gärna fram, hälsar och småpratar men på ett mycket försynt sätt utan minsta risk för felaktigt beteende. Så det är som vi sett två gånger tidigare i Copihues söner: hennes temperament är genetiskt. Att även Patavium mentalt är en klippa gör ju faktiskt resultatet föga förvånande!

Vi har aldrig tidigare fått en så ”välplanerad” alpacka som lilla Queenie! Väntetiden var lång men vi hade inte kunnat få något bättre – vår bedårande drömdrottning! Alla föl är alltid speciella och underbara men ingen annan individ har berört mig så starkt och gör mig så oerhört varm i hjärtat som Queenie och det går liksom inte att ta ögonen ifrån henne. Hon det vackraste föl vi någonsin sett och har en förunderlig utstrålning. Alla som träffar henne instämmer! Förmodligen är denna utstrålning något som även alpackor märker av eftersom hon nästan alltid har en flock hingstföl efter sig!

Copihue och Patavium har naturligtvis träffats igen…

Sådan fader...

sådan dotter!

Text & Foto: Ann Marie Santesson Gerber, Österlen Alpacka
www.alpacka.se