Biologisk historia

Alpackan tillhör kamelidfamiljen, av vilka det finns sex överlevande arter. Dessa är dromedaren (med en puckel), den vanliga kamelen (med två pucklar), laman, guanacon, vicuñan och alpackan. Alla dessa kamelider utvecklades för runt 9 till 11 miljoner år sen från en art som levde i Nordamerika.

Alla sex kamelider har samma kromosomtal och kan fortplanta sinsemellan och ge levande avkommor. Medan det hade varit känt sen länge att de fyra Sydamerikanska arterna kunde fortplanta sig, var det först 1998 som Gamla världens kameler också visade sig kunna fortplantera sig med de Sydamerikanska. I Dubai lyckades man nämligen korsa en dromedar med en guanaco vilket resulterade i en “cama” som fick namnet rama.

Klassificeringen av de Sydamerikanska kameliderna har varit föremål för mycken debatt och förvirring. Inte förrän i mitten av 1990 och efter systematisk forskning med DNA tester kunde man påvisa att den tama laman och den vilda guanacon tillhör samma genus (Lama) medan den tama alpackan och den vilda vicuñan tillhör genus Vicuña. På samma gång kunde man fastställa att 90 % av alpackorna i Anderna är hybrider med gener från både lama eller guanaco.

 

Tamdjurets historia

"Alpackan är ett av de äldsta tamboskapen. "Utgrävningar har visat att alpackan var tam så långt tillbaka som för 6000 år sedan. Civilisationer före Inka såsom Chavin, Moche, Nazca, Huari, och Pucara kulturer var beroende av betesbruk i Anderna. Dessa har efterlämnat en mängd intressanta och karaktäristiska textilier. Utgrävningar av Pucara kulturen, vilken hade sin blomstringstid 2500 år sedan vid Titikakasjön, visar att dess medlemmar var speciellt skickliga i att avla alpackor för ull av hög kvalitet och att de producerade utsökta handvävda kläder. Chiribaya kulturen som fanns i Peru för 1000 år sedan behöll denna tradition och producerade en fiberkvalitet som inte ännu har kunnat överträffas av nutidens uppfödare. För inkaindianerna, som härskade över Anderna när spanjorerna anlände på 1500-talet spelade alpackans ull en avgörande roll. Den var helt enkelt en central del av samhällsstrukturen. Man beräknar att det fanns 10-50 millioner alpackor och lamor. Det är uppenbart att det kalla och blåsiga klimatet på det Andiska höglandet var ett av skälen till att en mjuk, varm och slitstark alpacka-ull fick en sådan avgörande betydelse.

"Ullen var måttstocken på social status – högsta kvalitén av baby-alpacka-ull var reserverad endast åt de kungliga. "Det kungliga hovet mätte sin rikedom i textilier. Likaså betalades soldaterna med alpacka tyger och förlorande arméer brände sina lager av tyg för att hindra att fienderna skulle ta över dessa tillgångar. Textilindustrin var föremål för strikta bestämmelser och statlig kontroll med syfte att öka fiberkvaliteten. Flockstorlekar, djurens färger, kön och storlek var noggrant registrerade. Inkaindianerna strävade efter renodlade enfärgade djur och korsning mellan alpackor och lamor minimerades. Att förstöra eller att bli ertappad med vicuña-ull var belagt med dödstraff.

 

Lamor och alpackor hade också en stor religiös betydelse inom Inkakulturen. De som vallade alpackor hade en hög social status. Man hade speciella hjordar för religiösa ändamål. Svarta, bruna och vita alpackor var högt prissatta som offerdjur. Lamor, vars ull inte har samma kvalitet som alpackornas, var främst använda som lastdjur.

De spanska konkvistadorerna beskrev Inkaindianernas kläder som silkesliknande. Men med sin aptit på guld och silver, mätte de Inka imperiets värde enbart i form av ädla metaller. Den spanska invasionen avbröt allvarligt de bofasta folkens livsstil av betesberoende och förstörde det långa arvet av selektiv alpacka avel. Inom loppet av hundra år av spansk invasion hade 80 % av den lokala befolkningen dött av europeisk brutalitet, sjukdomar och hunger. Likaså har man uppskattat att alpacka och lama hjordarna decimerades med 90 %. Spanska hästar, hundar, får, svin och mulor spridde sig över Anderna och därmed övertog de beteslandet och spred sjukdomar. Lamor och alpackor och det lokala vallfolket ansågs lägre stående och var förvisade till utkanten av det koloniala livet, ofta under existensminimum.

 

Alpackans utveckling i modern tid

"Det var engelsmännen som gav alpacka-ullen internationell berömmelse och som hjälpte till att internationellt etablera alpackan som en lyxprodukt." I mitten på 1800-talet, “upptäckte” Sir Titas Salt den fina kvaliteten av alpacka-ull, vilket påbörjade engelsk investering i Peruanska ullfabriker något som varade till 1990-talet då dessa uppköptes av multinationella och peruanska bolag.

Alpacka avel har varit föremål för omvälvande utveckling under det sista århundradet. Emedan 1800-talet karakteriserades av avel ledd av infödda betesfolk (Aymara och Quechua), var det förmögna landägare och kooperativ som i början av 1900-talet köpte upp jättelika områden och alpackahjordar. Perus militärkupp 1969 startade en tio års period av radikal landreform vilken hade en omvälvande betydelse för alpackahushållningen. Eftersom de stora landägarna då förväntade sig att deras land skulle tilldelas fattiga småbrukare (campesinos), sålde de sina hjordar till slakt för att åtminstone få någon återbäring. Dessutom saknade ofta småbrukarna brukningskunskaper och resurser för att sköta sina hjordar. Dålig skötsel, missriktade politiska beslut, terroristaktiviteter i alpackans centralland, strukturella förändringar av ekonomin och torka resulterade i att alpackapopulationen år 1992 hade minskat till hälften av tidigare storlek.

 

Eftersom alpackans antal i Anderna trots dessa omvälvningar fortfarande kan räknas i millioner, finns det fortfarande ett material av högkvalitativ ull kvar. Problemet är dock att hybridisering och okontrollerade avelsmetoder har lett till ett heterogent avelsmaterial. Dessutom har de lokala fabrikerna prioriterat färg (främst vit) över fiberkvalitet och tills nyligen har man inte använt sig av DNA baserad avelsregister. Registrering av hingstar är nästan obefintlig.

Däremot har man på andra kontinenter etablerat premiering och avelsregister vilket har lett till stamtavlor och radikalt förbättrade fiber och exteriör kvaliteter. Storskaliga alpackaimporter från Anderna till Nord Amerika, Australien, Nya Zeeland och Europa påbörjades på1980-talet. Åtskilliga länder har etablerat system för att registrera avelslinjer baserad på den Amerikanska modellen vilken bidrar till tillförlitliga avelsuppgifter genom DNA tester.

För närvarande finns de flesta alpackorna i Anderna (ca. 2-3 millioner). I Amerika finns det 60-100 000 och i Australien och Nya Zeeland ungefär lika många. I Europa finns de flesta djuren (ca 30 000) i England och (ca 10 000) i Tyskland med angränsande länder . I Sverige ökar antalet sakta men säkert och uppskattas till 1000 djur (2011).

 

Beskrivning och levnadsbeteende

Eftersom alpackan är en kamelid använder man benämningen sto, hingst och föl. En fullvuxen alpacka väger mellan 45-85 kilo vilket är ungefär hälften av en lamas vikt. Den är en meter hög vid skuldran och 1,5 meter totalt. Alpackan har lång smal hals, smala ben, två-tåad mjuk fot, och stora runda ögon med långa ögonfransar. Det finns två typer av alpackor, som skiljer sig från varandra genom ulltypen. Huacayan som har en yvig tjock ull är vanligast, medan Surin som har långa tunna hängande lockar, är mer ovanlig.

 

Skötsel

Århundraden av selektiv avel har resulterat i lätthanterliga djur. Alpackorna är lugna, fogliga, tillgivna och intelligenta. De är mycket nyfikna, observanta och lättränade. Det gör dem lätta att ta hand om. Alpackor och barn tycks ha en naturlig dragning till varandra. Alpackorna är också kända för att ha lätt att komma väl överens med hästar.

 

De ger ifrån sig få ljud, men kommunicerar genom ett litet hummande läte. Detta ljud och de ovan nämnda sociala kvaliteterna har gett upphov till benämningen “Ängarnas Delfiner”. Signalering med öronen, svansen och avgivande av dofter är andra sett för alpackorna att kommunicera med varandra. Ibland spottar alpackorna mot varandra för disciplinering av criorna (fölen), när de konkurrerar om maten eller när stona blir otillbörligt uppvaktade av hingsten. Alpackan spottar vanligtvis inte på människor. Om alpackan får en bra behandling lever den runt 20 år och kan ge avkommor hela den tiden. "Fullvuxna alpackor är mycket tåliga djur eftersom de kommer från den Andiska höjdplatån där temperaturen varierar mellan -20 och +20 grader. "

Alpackan och andra kamelider är gräsätande idisslare. Men i motsats till andra idisslare som kor, får och hjortar, har kameliderna tre istället för fyra magar.

Även om alpackan nu uppföds i förhållandevis varmare klimat (t.ex. Israel, Australien och Kalifornien) så stimulerar det kalla nordiska klimatet till en tjock ull på djur som lever ute i normal svensk vintertemperatur. När det är kallt, regnar, snöar eller när det är mycket varmt behöver dock djuren ha tillgång till lä och tak. Eftersom alpackan är revirdjur (i motsats till får, getter och hästar) och därför sällan lämnar sitt etablerade område, behöver de inte avancerade stängsel för att hållas inne. Men alpackan är ett bytesdjur och bör skyddas från inkräktare såsom rovdjur och hundar. Eftersom de dessutom betingar ett högt värde bör de skyddas med rovdjurssäkra stängsel. Trots att det finns relativt få alpackor i Sverige har redan några djur blivit slagna av varg.

 

Sjukdomar

Alpackan är känd för att vara ett mycket anpassningsbart djur, vilket bevisas av dess spridning. Den har också visat sig ha få sjukdomar och andra djurhållningsproblem. Stressrelaterade sjukdommar såsom magsår har visat sig vanlig under vissa situationer. I England är magsår en förekommande dödsorsak.

 

Fibrerna

Ullen har en vacker lyster och eftersom den inte innehåller lanolin är den allergivänlig. De långa, starka och tunna fibrerna i alpacka-ullen gör att den är exceptionellt bra för textiltillverkning. Ullen är ansedd att vara starkare än mohair (och tre gånger starkare än vanlig fårull), mjuk som cashmere, lenare än silke och varmare än gåsdun. Ullen är unik eftersom det finns åtminstone 22 olika natur färger som går från vit, till beige, till kastanj, till rött, till brunt, grått och svart. Man kan naturligtvis också färga alpacka ull. Alpackan producerar omkring tre kilo ull per år och klippningen sker oftast på våren. Den finaste ullen, babyalpacka ull får man vid den första klippningen när djuret är ca 12 månader.

 

Lönsamhet

För närvarande finns lönsamheten i avel. I Sverige kan de stora (med våra mått mätt) uppfödarna nå lönsamhet på försäljning av alpackor. För de som äger några få djur kan ekonomin handla om att få driftskostnader täckta helt eller delvis via försäljning av föl.

Förädling av ullen ger endast blygsam utdelning än så länge. Men det finns många lovvärda initiativ och projekt igång för att få igång spinneriverksamhet i större skala så att vi skall få möjlighet att förädla ullen och därmed få igång en produktion i stort och smått.

Även om det inte går att sia om framtida lönsamhet så blir det fler och fler som satsar på alpackor. Detta för att alpackor tillför så många andra värden. Attraktiva djur som förenar stor social kompetens, integritet och fascinerande yttre. Djur som aktivt bidrar till att hålla marker öppna. Livslängd som ger garanti för långvariga relationer fjärran från traditionella villkor för djurhållning.