Alpackaprinsarna börjar bli alltmer hemmastadda hos mig. Det var länge sedan jag hörde några hummanden eller varningsskrin. När jag kommer ner till dem i hagen så kommer de alltid fram och undrar nyfiket vad som ska hända, är det matdags eller vad? När jag skrapar ihop träckhögarna på deras toa är jag alltid omgiven av tre nyfikna alpackor som håller koll på vad jag gör.

De är mycket duktiga på att lugnt gå in i den praktiska fållan där vi har tränat hantering och närkontakt. De båda stora pojkarna har något avvaktande funnit sig i att jag greppat dem och satt på dem grimmorna, men lille brune Qatay. Vilket hår av hin! Han har avskytt mina försök till närkontakt och gjort allt för att undvika grimman. Tänk att en alpacka kan vara hal som en ål och ringlande som en orm! Det verkade som om han såg mina fångstförsök som personliga förolämpningar. Jag började avsky mina misslyckade övningar med honom, och vände mig förtvivlad till uppfödaren Sarah. Det här gick ju inte alls!

Sarah kom och iakttog mina valhänta försök till mjuk hantering av Qatay, och såg direkt att jag använde fel taktik. Den här tuffe gossen krävde mer direkta tag, konstaterade hon, och visade. PANG PÅ bara, inget tjafs och mjukt pjoller. Lättad insåg jag att jag fått receptet på hur jag kunde gå tillväga med honom, kanske skulle det fungera ändå?

Jag lade bort ”catch polen” (fångstpinnen) och mina belevade manér och inledde det som närmast kan betecknas som alpackabrottning. Qatay tänkte inte ge sig utan strid! Men den mer direkta approachen gav resultat, och jag glömmer väl aldrig den min av äkta förvåning som syntes i Qatays lilla ansikte när jag snabbt fått repet runt hans hals.

Förutom att vara svårfångad så var Qatay även en pest när han var i hagen. Han är en mycket nyfiken och framåt alpacka, så när han väl uppfattat att matte kunde fungera som godisautomat, då var han där och tiggde och pockade på att få luzernpellets mest hela tiden. Han började t o m nafsa i ens kläder. Om jag skulle kunna ha honom kvar var det dags att börja tänka i nya banor. Hur skulle man kunna vända hans energi och framfusighet till något positivt?

Jag har en god vän som trots sin ungdom är veteran inom klickerträning och har nått enastående resultat med sina fjordhästar. Hon har både ridit och kört in dem med hjälp av klicker, och mer välartade och träningsvilliga hästar får man leta efter! Jag bad henne om råd och hon kom på direkten för att visa. ”Positiv förstärkning!” var hennes budord. Jag använder faktiskt den metodiken hela tiden, berömmer när djuren gör något bra och försöker att ignorera dåligt uppförande. Men med hjälp av klickern kan man visa djuret precis VAD det är man berömmer. Klickern har ett distinkt ljud och skall användas exakt på sekunden för att förstärka rätt beteende. Innan jag har hunnit klart med mitt ”braaaa” så har det gått flera sekunder och det är svårt att avgöra vad jag egentligen berömde. Var det att alpackan närmade sig handen, att den åt pelletsen eller att den sedan drog sig undan?

När man börjar att träna är det viktigt att ha något som verkligen motiverar djuret. Godis är här den bästa metoden. Egentligen, är det viktigaste man gör, att träna sin egen tajming. Det duger inte att klicka för sent eller för tidigt, EXAKT är vad som gäller! Jag började med förstärkningen när jag kallade in dem till mig. ”Kom My!” (De kan sina namn och vet precis vem jag menar) My kom fram till min hand, klick, godis. Likadant med de andra. Jag vill helst träna när de är lösa i stora hagen, då är det verkligen frivillighet som gäller. Har de inte lust att vara med så kan de helt enkelt bara gå därifrån. I fållan är det lätt att det blir mer spänt. Men – en komplikation är att när alla tre är intresserade av att vara med, så kan det bli trängsel och avund, och då finns det risk att det harklas och i värsta fall spottas sinsemellan. DÅ smakar det illa i munnen på alpackan och motivationen att ta godiset har försvunnit.

För att komma ifrån det, har jag gjort så, att jag tagit in alla tre i fållan och sedan släppt ut den som skall tränas, eller tvärtom. På så sätt slipper jag problemet med att de andra lägger sig i och ev saboterar det hela. Träningen kunde ta fart. Och OM den tog fart! Det här visade sig vara rena miraklet för Qatays del. Han är snabb som en vessla i sitt tänkande och fattade direkt vad det handlade om. Göra vad matte ber om, få klick, sedan godis… Att komma fram till handen och följa den tog väl någon minut. Nu började jag istället använda en target, en minifotboll i svartvitt som jag satt på en pinne för att lättare kunna styra den åt olika håll.

Jag lade till ett kommando, ”touch” (inte för att det är engelska, men det är ett mer distinkt ord än ”rör” och alltså lättare att uppfatta). Efter några träningsstunder kunde Qatay briljera med att röra vid vad jag än pekade på eller lade framför honom. En större boll, grimman, spegeln… (återkommer till spegeln…) Jag vill väldigt gärna att pojkarna så småningom frivilligt stoppar in nosen i grimman, så jag klickar när Qatay närmar sig med nosen och rör vid grimman. Om han biter i den klickar jag inte, DET vill jag inte förstärka. Att banna är förbjudet, det gäller att hålla tillbaka sig och bara lugnt ignorera felaktiga beteenden och förstärka de man önskar. Bestraffning kan ge resultatet att djuret finner träningen mindre trevlig och drar sig undan. Det här ska vara KUL och något de längtar efter att få göra!

När ett moment sitter som det ska, är det viktigt att man går vidare i träningen. Har man en orädd och snabb elev som Qatay får det aldrig bli tråkigt. Nu kan jag dröja litet längre innan jag klickar, tills hans nos är på väg in i grimman och så småningom blir kvar där längre och längre. För att få bukt med hans litet fräcka framfusighet så har jag lärt honom ordet ”back” och belönat att han tagit några steg bakåt. Vår träning har också gjort honom mer bekväm med att jag är nära, och nu får jag smeka honom på halsen fast han står helt lös. My har jag ju fått röra vid sedan länge, honom tränar jag att få klappa på andra ställen än hals och huvud. Även där utvecklas träningen genom att jag håller kvar handen längre och längre innan jag klickar.

Måste man då klicka och ge godis i all evighet? Nej, när övningarna är fast etablerade kan man gå över till att bara berömma som vanligt, och kanske klicka om man får något extra bra eller om djuret själv bjuder på ett nytt beteende som man vill förstärka. Erfarna tränare menar att djuret anstränger sig mer om förstärkningen blir litet oregelbunden, och inte följer automatiskt, vid de övningar som djuret behärskar väl.

Det är viktigt att träna varje individ efter dess unika personlighet och förutsättningar. (Finns det NÅGON pedagogik som inte förespråkar det???) Vad jag som människa måste ha, förutom förmågan till en exakt tajming, är gott om tid och tålamod. Det går inte att forcera fram resultat om det ska bli bra. All träning bör äga rum i lugn och ostörd miljö, och det är väl extra viktigt när det gäller så lättstörda och känsliga djur som alpackor. Om det flyger ett gäng svanar över huvudet på oss eller kommer en bil, då avbryter jag direkt, för då är det ingen idé att försöka få djuret fokuserat på mig. Det är också viktigt att avsluta träningen med något som går bra, kanske återgå till en lätt övning som man vet att eleven behärskar till fulländning, så att man får berömma riktigt mycket innan man slutar.

Jag har inte beskrivit vad jag tränar med min tredje alpackapojke, Tamya, och det beror nog på att vi inte alls har kommit så långt. Tamya är mycket intresserad av vad de andra håller på med och studerar oss noga, men för hans del nöjer jag mig just nu med att han kommer när jag kallar och tar godis ur min hand. Han kommer att visa mig när han känner sig mogen för mer.

När jag var på kurs för Julie Taylor-Brown, med stor erfarenhet av alpackahantering, berättade hon att de satt upp stora speglar i sin ganska mörka lada. Efter det sprang alpackaflocken gärna in där, fast de tidigare varit litet tveksamma. Speglar kanske de gillade? Värt att prova. Jag skaffade två barnspeglar av akrylplast på IKEA och satte upp dem utanpå stallväggen. Vilken succé! Strax hade jag tre nyfikna prinsar som förtjust tittade på sina spegelbilder. Den senaste veckan har vi haft snö och minusgrader så speglarna har varit igenfrostade, men när de häromdagen hade tinat upp och gick att titta i igen, så flockades de fåfänga gossarna för att beundra sig själva…

Det här med klickerträning har varit ett riktigt lyft för mig och mina alpackor. Vi hade förmodligen kommit fram till liknande resultat med vanlig träning, men det hade tagit betydligt längre tid. Qatay, som säkert skulle fått en bokstavsdiagnos om han varit ett barn, har fått en utmärkt kanal för sin aktivitetslusta. Nu är han glad och förväntansfull om han ser att jag tar fram klickern. Blir han påträngande så ber jag honom bara att backa, och då gör han det direkt.

Det sägs att man skall vara noga med att själva träningen bedrivs av en och samma person, men det här har lett till att även andra människor får komma alpackorna närmare och t o m försiktigt röra vid dem. Det gör förstås att mina vänner blir mer förtjusta, att få smeka dessa gudomliga varelser är en ynnest som får hjärtat att klappa litet fortare… och livet att bli mycket bättre!

Viktiga tips vid klickerträning

Jag är absolut ingen klickerexpert, tvärtom ser jag mig som ren nybörjare. Men eftersom jag skrivit om hur jag startat klickerträningen med mina alpackor, och redan fått en del frågor, så kan det vara bra att sammanfatta vad jag hittills uppfattat som viktigt.
Små tips jag tycker är viktiga vid klickerträningen:

• Håll aldrig på för länge! Hellre några dagliga korta träningspass om bara ett par minuter, så att alpackan inte slutar fokusera
• Träna aldrig om Du har ont om tid och är stressad eller om Du är på dåligt humör. Din alpacka känner direkt av Din sinnesstämning!
• Var noga med att i början belöna VARJE antydan till intresse, vill Du att alpackan skall lära sig att röra vid bollen så klickar (och belönar) Du bara den tittar åt rätt håll. Sedan när den går åt det hållet, kollar in bollen osv. Stegvis!
• Mjuk röst och mjuka ögon. Se till att Du är ensam, eller om Du har sällskap, att de andra är tysta, om ni pratar om annat så kan inte DU fokusera på rätt sak!
• Om alpackan inte är på humör för att träna, så låter jag bli.
• Viktigt att gå framåt snabbare med de lättlärda så att de inte blir uttråkade.
• Aldrig bestraffningar, nej-rop eller otålighet. Detta skall vara LUSTFYLLT för både alpackan och Dig!
• Sluta när ni lyckats med något på ett riktigt bra sätt, vid behov gå tillbaka och gör en övning som Du vet att alpackan klarar bra innan ni slutar dagens pass.

Ulla-Britt Block
http://alpackaprinsarnasblogg.bloggplatsen.se/