År 2010 blev jag med alpackor. Det hände på sätt och vis av en ren slump, som så mycket annat som inträffar i våra liv. I augusti damp de tre märkliga djuren ner i min hage. Hummande och storögda vandrade de runt och bekantade sig med sin nya värld. Jag hade läst om detta : ”Det trevliga hummandet som alpackorna ger ifrån sig när de betar gör att man brukar kalla dem Ängarnas Delfiner…” Idag vet jag bättre. En alpacka hummar bara om den är orolig eller undrande. Mina är helt tysta nuförtiden, vilket är ett gott tecken på trivsel.

Folk vandrade hit från när och fjärran för att titta på dem. ”Är det kameler?” ”Lamadjur?” Den allra vanligaste frågan var ”vad har man dem till?” och ”vad gör du med dem?” Det verkar som om man nödvändigtvis måste ha någon slags nytta av alla djur som är större än en hund eller katt. Antingen fräser man runt sittandes på deras ryggar, som med hästar, eller äter upp dem, som med de flesta andra djur.

När jag svarade ”jag har dem bara för att de är så fina” möttes jag av konstiga blickar. ”-och så har de väldigt fin ull!” tillade jag snabbt, och då kom leendena tillbaka. Deras ull är verkligen fantastisk, luktar inte alls och är mjuk och varm och mycket lättbearbetad.

Det innebär något väldigt speciellt att umgås med alpackor. De är oerhört sociala och nyfikna, men har mycket integritet, gillar i allmänhet inte att bli berörda. ”Nära men inte för nära…” Man måste vara helt lugn och avslappnad, sjunka ner i nuet och bara vara. Detta är mindfulness om något! Alla stressade gester och höga tonfall måste lämnas utanför grinden om man vill få kontakt med dem. I annat fall kan man räkna med att alpackorna snabbt befinner sig i bortre änden av hagen…

Alpackor är tämligen lättskötta djur jämfört med hästar, om man bortser från ”hands-on-hanteringen”. De behöver en torr och vindskyddad plats att vila på, det kan vara ett treväggarsskjul eller liknande. Mina har tillgång till ett litet lösdriftsstall, där det alltid finns gott om ren halm och fint hö. De smutsar inte ner i hela hagen utan använder gärna samma plats som ”toalett”, och det gör det synnerligen lätt att hålla rent. De mjuka trampdynorna under fötterna gör att alpackor inte alls sliter på underlaget på samma sätt som hästar, därför kan de vistas på känsligare marker.

Alpackor i allmänhet tycker som sagt inte om att bli berörda, men mina pojkar kan numera uppskatta om jag försiktigt smeker dem på halsen. Då står de alldeles stilla. Att få röra vid mina alpackor är en upplevelse som fyller mig med en stilla lyckokänsla! Och att promenera med alla tre utanför hagen är makalöst och känslosamt. Det känns som om man är speciellt utvald när man får dessa djurs förtroende.

Någon sade till mig ”vet du varför så många människor får goda vibbar av alpackor?” Njaaa… ”Jo, för att de alltid ler!” Och det är så sant. Deras munnar är vinklade uppåt och deras ögon ser ut att vara fyllda av världens all visdom.

Jag finner frid i alpackahagen. Där möts djur och människa, helt utan prestationskrav. Magiskt!

Du kan följa deras vardag i min blogg http://alpackaprinsarnasblogg.bloggplatsen.se

Ulla-Britt Block
Rimbo