Av Sofia Leijon, Högalunds alpackor, Rödeby
Alpackan Amorina, född 2010
Den 26/5 2010 kl 07:30 föddes Amorina, en svart liten alpackaflicka. Detta var vårt första alpacka-föl och spänningen var stor. Men, även om vi var oerfarna så förstod vi att något var fel. Amorina hade svårt att resa sig upp.
När hon kom ut så låg hon på marken väldigt länge. Vi kom fram med handdukar och började torka henne och kontrollerade hennes luftvägar så de var fria. Hon försökte resa huvudet men hon slog ner huvudet i marken hela tiden. Hon kunde inte hitta balans nog att resa sig upp. Vi hjälpte och stöttade henne tillsammans med hennes mamma, när hon väl stod upp så ramlade hon igen. Hon hittade till slut någon slags balans men kunde enbart gå i höger varv, hon var helt sned. Vi ringde veterinär. Klockan 11 lyckades vi få henne att stå upp och dia med stöd av oss. Vi var tvungna att hålla hennes huvud annars ramlade hon.
Veterinär kom vid 14:30 och kände igenom fölet och såg hur hon rörde sig. Veterinären misstänkte CCN (Cerebrocortikal Nekros). Det vi kunde se var att fölets höft samt bog sett uppifrån var böjd som att hon gick i höger varv. Halsen var snedvriden så att huvudet låg på sned med vänster öra upp mot himlen. Amorina kunde med andra ord bara gå i höger varv denna första dag, hon kunde dia från mammans högra sida om vi höll hennes huvud och gav henne stöd så hon inte föll omkull. Veterinären gav Amorina Selen och B-vitamin. Veterinären kunde inte se några kot-fel i halsen.
Amorina idag
Ja, där stod vi med vårt första föl som var alldeles snett. Men fölets mamma var väldigt mån om sin lilla, hon ställde sig som en staty när fölet skulle äta och gjorde allt för att ta hand om sitt föl. Då ville vi verkligen ge fölet en chans med det vi kunde göra. Vi ställde klockor på varannan timme dygnet runt och hjälpte Amorina att dia. Dagen efter vid tiotiden kunde Amorina nästan äta själv.
Vi fortsatte att ge B-vitamin med spruta 1 ggr/dag och hjälpte henne att äta. Dagen efter på eftermiddagen såg vi att både kissade och bajsade. Vilken lycka! På kvällen såg vi henne springa för första gången, på sitt eget lilla vis. Vi såg även att hon gick upp i vikt tillfredställande eftersom vi vägde henne varje dag. Amorina blev bättre och bättre, kunde dia själv och ta sig fram själv. Hennes mamma trodde på sitt föl och då gjorde även vi det.
Idag är Amorina 17 månader gammal. Hon är fortfarande sned men det är inget som hindrar henne nämnvärt. Hennes högra bakben vispar när hon går och man kan fortfarande se hennes snedhet men den är enormt mycket bättre. Nu kan Amorina röra huvudet åt både vänster och höger utan problem, hon kan även lägga sig och ställa sig.
Det vi har märkt är att hon blir sämre när hon inte får extra D-vitamin från sol eller från tillskott på mat. Med andra ord kommer Amorina alltid att vara vår sneda kärlek.
Vår slutsats av detta är att Amorina har legat i kläm i magen och därmed blivit sned, det ska enligt veterinären inte vara en medfödd defekt. Jag vill även tipsa om att ringa andra alpackauppfödare för
att få stödet och energin att våga och orka hjälpa när fölen behöver extra hjälp. I detta fallet så var det Amorinas mamma som övertygade oss om att fölet skulle leva och att det skulle bli bra.
Film från Amorinas första timmar
En skissad bild på Amorina sedd ovanifrån
