Av Marie Kallin, Hälsingedalens Alpackor
Alpackan Prinsen, född juni 2005. Avlivad januari 2006, 7 månader gammal.
Innan avvänjning från mammorna vill vi att alla fölen skall lära sig att äta och tycka om pellets. Detta har aldrig varit något problem men det visade sig att Prinsen inte alls visade något intresse för det. Vi prövade med att hålla honom och lägga in i munnen men han spottade hela tiden ut det.
Vi trodde att när han väl separerades från sin mamma och hennes mjölk inte längre fanns i närheten så skulle han nog börja äta sin pellets.
Men ack så fel vi hade, han vägrade och vi insåg att något måste vara fel. När vi även fick händerna fulla av ull när vi höll honom så förstod vi att något var mycket galet. Vi åkte till veterinären och där kunde man konstatera att han hade en knöl på käkbenet.
Röntgen gjordes och eftersom det inte visade på någon infektion så tog man för givet att det inte kunde bero på den. Det måste vara något med magen som gjorde att han tappat vikt och inte hade så stor matlust.
Vi började behandling mot coccidier och använde oss av Baycox. Hur galet och tokigt som helst förstod vi sen. Han fortsatte att rasa i vikt och vi åkte åter till veterinären. Då konstaterade en annan veterinär att det var knölen i käken det berodde på. Det var något man kallar för strålsvamp.
Prinsen hade helt enkelt smärta när han tuggade, vilket i sin tur bidrog till att han inte fick i sig tillräckligt med näring. Enligt veterinären fanns inget att göra när det satt inkapslat i käkbenet. Antibiotikan kommer inte åt sjukdomshärden.
Vi släppte tillbaka honom till mamman men han hade då redan blivit för svag för att börja dia igen. Han slutade äta och veterinären avlivade honom.
Strålsvamp, eller aktinos som det heter är en bakterie som får fäste i tex ett sår som djuret har i munnen. Den form som Prinsen fick var benaktinos men det finns även mjukdelsaktinos.
Vid benaktinos börjar benet runt det infekterade stället att växa och förbena sig.
När veterinären öppnade knölen fann man 1 enda litet höstrå inuti knölen.
Detta är ingenting man kan skydda sig emot utan det är ren och skär otur. Vi hade heller inte kunnat få honom att överleva då hans största näringskälla var mjölken från mamma. När han inte hade tillgång till den gick det snabbt utför. Han åt hö men inte alls de mängder han borde ha fått i sig.
Vid mjukdelsaktinos kan det vara smittsamt om knölen spricker och något annat djur kommer i kontakt med innehållet. Men man har större chans att få djuret friskt igen i och med att man kan behandla det.
För mer information om strålsvamp-Aktinos så finns det en del att läsa på nätet.
